BABY - Förlossning

Här kan ni läsa om mina baby-erfarenheter:
graviditet
förlossning
Alexanders sidor
Namnförslag

Here you can read all about my baby-experiences:
the pregnancy
the delivery
Alexander´s pages
Nameproposal
Aquí podeis leer todo sobre mis experiencias de bebe:
el embarazo
el parto
las páginas de Alexander
Nombres de propuestas

Min förlossningshistoria

Nu ska vi se om jag kommer ihåg hur det var. Veckorna har passerat och som alla säjer så lägger glömskans dimma sig över de smärtsamma minnena. Annars så skulle det nog inte födas några syskon.
Men hur var det nu igen?

Torsdagen den 22 mars så satt jag vid datorn och uppdaterade graviditetssidorna, som jag hade gjort varje vecka under graviditeten. Jag var trött på att vara gravid och väntade med spänning på vad som skulle hända. Alla "mammor" hade sagt till mig att de kännt av direkt när de vaknat på morgonen, att denna dagen skulle det hända något speciellt. Så jag väntade på att känna något speciellt. Hepp! Inget denna morgon heller....
Jag hade tid på BB nästkommande tisdag för att bestämma datum för igångsättning och jag var inställd på att få gå dit utan att någonting hade hänt.
Mamma och pappa hade kommit från Sverige och varit på Gran Canaria i nästan en vecka utan att få se nån bebis och situationen var allmänt småstressig för att något skulle hända, även om alla visste att det inte fanns någonting som man kunde göra för att skynda på det hela.

Nåväl, jag satt vid datorn och skulle gå iväg och ta veckans kort på magen. Ut i vardagsrummet kom jag då något blött började rinna längs benen. Det blev en pöl på golvet oc jag kunde inte stoppa det.
Jag hade väntat så på att få känna vattnet gå och undrat så mycket på hur det skulle vara, men nu när det hände så var det inga tvivel om vad som hände. Det var vattnet som gick.
Då var klockan 13.40.

Jag ringde till Octavio som var i Arinaga (en kvart utanför Las Palmas) på jobbet och lastade lastbilen. Jag berättade att vattnet gått men att jag inte hade några regelbundna värkar så han kunde lasta klart och ta det lugnt hem. Jag ville ju inte att han skulle bli nervös och köra i diket. Trots det så tog det en timme innan han kom hem och jag började bli orolig för ATT han hade kört i diket.
Jag duschade och packade väskan och fixade papprena.
Klockan 15 kom han hem.

Vi tog det lugnt, ringde och avbokade kvällens bord på restaurangen och ringde Octavios mamma och avbokade dagens lunch hemma hos dem.
Klockan 15.30 var vi på BB, då kom värkarna ver 10e minut och var uthärdliga.
Trots att vi kom akut till BB fick vi vänta en timme i väntrummet på att få komma in. Jag hade satt på mig binda men den räckte ju inte länge eftersom vattnet rann ut vid varje värk som kom. Så jag satt på stolen i väntrummet tillsammans med en massa människor som väntade på att få höra nyheter om sina anhöriga som låg därinne och födde baran. Jag oroade mig mycket för att alla skulle tro att jag hade kissat på mig även om nog alla förstod vad som hänt och varför jag var blöt i byxorna.

16.30 fick jag komma in på BB för undersökning. Octavio fick stanna kvar i väntrummet. Man konstaterade att vattnet hade gått men att jag bara var öppen 1 cm. Normaltsett om allt är OK så får man åka hem efter undersökningen om man inte är klar för förlossning, som man är när man är öppen 3-4 cm. Man får åka hem och vänta om man vill eftersom man är mer avslappnad hemma och öppningen går fortare då. Men eftersom jag hade ett prov som var utgånget så fick jag stanna kvar på BB och vänta på att bli tillräckligt öppen.
Jag lades i ett bevakningsrum med andra kvinnor och fick 2 dosor på magen, en för att mäta barnets hjärtljud och en för att mäta mina värkar.
Där fick jag ligga i en timme och värkarna blev tätare och mer smärtsamma.
Efter en timme undersöktes jag igen och man konstaterade att jag var öppen lite till men inte tillräckligt. Dessutom fanns det ingen förlossningssal ledig så jag och Octavio forslades upp till avdelningen för att vänta.
Typiskt nog så när jag skulle köras upp i rullstol och man ropade i högtalarna på Octavio att komma så hörde inte han ropet så jag fick åka upp själv och blev lite orolig för det. Men Octavio kom snart och letade på mig. Tack vare Octavios faster som jobbar ihop med en sjuksköterska som jobbar på BB så fick jag ett rum för bara mig. Det var ett himmelrike. De andra fick dela rum med 3-4 andra kvinnor och bebisar.

Då var klockan runt 8 och vi väntade i rummet i ungefär en och en halvtimme tills värkarna kom var 2-3 minut då vi sa till sköterskan och blev nerkörda för undersökning igen. Octavio fick vänta utanför igen och jag fick undersökas igen. Jag hade inte öppnat mig mera och lades under bevakning igen med dosor på magen. Nu kom värkarna tätt och var otroligt smärtsamma. Jag trodde inte att jag skulle härda ut och ändå visste jag att jag hade långt kvar att öppna mig och att det inte fanns någon förlossningssal ledig. Efter 45 minuter klarade jag inte mera och var nära att börja gråta. Personalen hämtade Octavio och skickade in oss i duschen där jag fick order om att duscha varmt och Octavio fick order om att massera min korsrygg.
Det hjälpte jättemycket!!!!
Hade jag vetat det hade jag krävt att få ställa mig i duschen tidigare.
Jag vet inte hur länge vi stod där, en timme kanske, kanske mera. Jag kommer ihåg att någon kom in för att hämta något och sa skämtsamt att det var värsta dimman i badrummet.
Efter ett tag kom en sköterska och sa att nu fanns det en förlossningssal ledig och att vi kunde få åka in nu.
Klockan var 23.45.

Effekten av duschen satt kvar ett tag så jag var lite lugnare och presenterades för två barnmorskor (? & Maria)och en sköterska, som skulle vara med mig under natten. Ganska snart så kom smärtan tillbaka och jag bad om epiduralen. Jag kände att jag var trött på att ha ont och orkade inte vara tapper mera. Jag fick läsa en information och skriva under ett papper på att jag var medveten om riskerna med epiduralen.
Narkosläkaren kom ganska snart så jag slapp vänta vilket är riken när det bara finns 2 på ett sjukhus. Men jag hade tur. Det svåra kom när jag var tvungen att sitta still när hon skulle sticka och det kom värk på värk men jag höll ut, jag visste att räddningen var nära. Och effekten kom, och det var snabt. Man hade sagt mig att det kunde ta upp till 20 minuter men jag kännde av effekten direkt. Vilken lättnad. Jag blev så glad och lycklig och kunde skämta och konversera igen.

Jag låg i sängen och Octavio satt i en stol brevid. I ett hörn i rummet satt de två barnmorskorna och läste tidningar. I en maskin brevid mig kunde jag se barnets hjärtljud för de hade fäst en sladd på barnets huvud inne i mig och så kunde jag följa värkarna i maskinen för dem kände jag inte längre.
Var annan timme undersöktes jag och vi kunde följa öppningen av livmodern. På grund av epiduralen så hade styrkan i värkarna mattats av så jag fick värkstimulerande medel för att det skulle hända något.
Klockan blev 12.
Klockan blev 2.
Klockan blev 4.
Klockan blev 6 och då var jag öppen 9 cm och det fattades bara litegrann. Då skickades Octavio ut för att jag skulle sova lite för att vara utvilad tills krystningen. Jag fattar inte hur men jag somnade faktiskt och sov i 2 timmar.

Klockan blev 8 och det var vaktombyte. Mina barnmorskor gick hem och det kom en ny (Lidia) som skulle genomföra krystningen med mig. I vårt rum fanns nu jag, Octavio, den nya barnmorskan, en ny sköterska och en tjej som frågat om hon fick vara med och titta på min förlossning. Vid ca 9.30 började vi krystningen och det gick ganska bra. Octavio fick titta på hur huvudet kom närmare och närmare och att man kunde se lite hår på huvudet. Det fanns en spegel på väggen bakom barnmorskan men jag såg ingenting. Jag hade planer på att fråga om hon kunde visa mig i spegeln, senare när vi hade kommit lite närmare, men plötsligt sa barnmorskan att det hade gått 45 minuter och huvudet hade inte kommit ut än, så hon var tvungen att kalla på läkaren. Jag hade ingen aning om att jag bara haft 45 minuter på mig för att få ut huvudet och blev förskräckt. Jag tyckte att det hade gått så bra och frågade om jag gjorde nåt fel, men barnmorskan sa att jag gjort helt rätt men att det verkade svårt att få ut huvudet på egen hand. Det hade inte gjort ont alls att krysta även om de hade dragit ner på epiduralen för att jag skulle känna värkarna när de kom.
Barnmorskan var verkligen bra och instruerade mig:
-Nu kommer värken, andas in och ut, andas in och ut. Ta ett djupt andetag nu och krysta NU!!!!
Jag låg ner på rygg på grund av epiduralen. Jag kunde känna mina ben men hade liksom ingen kraft i dem, så någon annan kryst-ställning var det aldrig tal om. När värken kom så fick jag ta tag i var sitt handtag om sängen och resa mig till halsittande medans jag krystade. Det svåra var att rikta kraften från ovansidan av magen och nedåt för att pressa ner barnet, men jag tyckte att det gick så bra.

Nu efter 45 minuter så blev jag lite besviken, skulle jag inte klara detta? Jag var ju inte trött och trodde att jag kunde bättre. Jag bad om 1o minuter till för att försöka och barnmorskan gick med på det men man såg att hon var orolig. 10 minuter gick och ingen förändring även fast än jag tog i för kung och fosterland (trodde jag då).
Sedan gick allt väldigt fort.
Barnmorskan sa att det var nog och kallade på läkare som kom eftr 2 sekunder kändes det som. Det var två stycken läkare, en karl som verkade vara proffs och så en ung tjej som verkade skulle lära sig. Ytterligare kom en ny sköterska och tre personer som skulle ta hand om barnet. Helt plötsligt var vi 11 personer i rummet och stämningen förändrades. Jag var inte medveten om det för jag var så koncentrerad på att krysta, men Octavio har berättat senare att barnmorskan såg ut som om hon tänkte:
- Djäklar, här kommer slaktarna och ska förstöra allt.
De hade med sig massor av instrument och berättade att de skulle hjälpa ut barnet med en tång och tog fram ett instrument som såg ut som det var från medeltiden. Jag tänkte att ska de in med denna i mig, det går aldrig.
Tjejj-läkaren fumlade och försökte under läkarens instruktioner och man kunde höra det otäcka ljudet av metall mot brosk och jag undrade, är det mitt brosk eller barnet.
Det började göra rejält ont och nu när värkarna kom så kunde jag känna hur det sprängde i benen mellan mina ben, som om jag skulle gå i två bitar.

Läkarna frågade hela tiden om det kom en värk och barnmorskan höll ordning på maskinen som visade när de kom. Men när värken kom så hade tjejj-läkaren inte nåt tag om huvudet och kunde inte dra och så förlorade vi den värken.
Stackars Octavio stod och såg på och svettades enormt på grund av spänningen, värmen och allt blod som han såg droppa ner på golvet. Till slut så frågade en doktor hur han mådde, om han var på väg att svimma och behövde sätta sig ner. Jag kommer ihåg att jag då helt normalt sa till honom:
-Men Octavio ta av dig tröjjan, den är ju av ull.
Octavio hade inte haft tid att ta av sig ulltröjjan och hade nu tröjja, plastförkläde, hårhuva och munskydd på sig. Inte konstigt att han höll på att gå åt av värme. Sedan berättade han också att han såg på allas ansikten att det var allvarligt och bråttom och att han varit rädd för att det skulle gå galet. Men han ville inte visa mig något för att oroa mig utan försökt att hålla pokerfejs.

Så var äntligen tången på plats och en värk på gång och då sa läkaren att nu tar du i ordentligt för nu gäller det.
Och jag tog i så att jag trodde att jag skulle kolappsa. Det var inte tid att rikta nån kraft här inte utan jag bara tog i så det känndes som det skulle sippra ut från alla hålen på kroppen.
Så tror jag att halva huvudet var ute och läkaren sa till mig att inte krysta mera, vilket kändes som en omöjlighet med halva ute. Det gjorde otroligt ont och jag ville bara fortsätta för att få slut på det hela. Till slut var det dags igen att ta i för kung o fosterland (och nu var det verkligen det) och jag tror att det var axlarna nu. Efter en krystning var jag helt slut och sa:
- Säg att det är över nu för jag orkar inte mera.
- Jo visst orkar du, sa läkaren, ta i nu.
Och så tog barnmorkan tag i mitt ena ben och en annan sköterska i det andra och så pressade de dem uppåt och vi tog alla i allt vad vi orkade och så kom Alexander ut. Han landade ett tag på min mage, alldeles vit/blå och stilla. De klippte av navelsträngen och bar iväg med honom till skötbordet brevid och jag kunde höra hur de försökte få honom att vakna.
Klockan var då 10.35.

Själv var jag alldeles tagen av att det var över och fattade inte riktigt vad som hände. Jag var täckt av blodiga papperslakarn och kunde höra hur de sög rent Alexander på bordet brevid. De visade upp honom i 2 sekunder och sa att de var tvugna att ta med honom till upplivningsrummet för han andades inte riktigt som han skulle. Så kom moderkakan ut och de började att sy ihop mig. Det skulle visa sig senare att jag både spruckit invändigt och utvändigt och att de varit tvugna att klippa mig.
De höll på ett bra tag med att sy mig och sedan fick vi åka ut i återhämtningsrummet. Där fick vi vänta i ca en halvtimme innan Alexander kom ut till oss. Det var lite oroligt att vänta, vi visste ju inte vad som hade hänt.

Så fick vi honom hos oss och skulle att försöka prova att amma. Det gick lite sådär. Varken han eller jag fattade riktigt hur det skulle gå till.
Han var alldeles full med blåmärken i ansiktet från tången. Det var lite otäckt att se honom men läkaren försäkrade att dessa skulle gå bort av sig själva och att han inte var skadad.
Så fick vi komma upp på avdelningen i vårt rum för oss själva.
Där satt vi och tittade på vårt underverk och på varandra.
Vad var det som hade hänt? Var kom han ifrån? Hur gick detta till?

Octavio stannade hos mig hela fredagen men på kvällen var jag tvungen att skicka hem stackaren för han var alldeles slut.
På lördagen kom alla mor och farföräldrarna på besök och på söndagen fick vi åka hem.

 


30 minuter gammal


trött nybliven pappa


trött nyfödd


stolt mormor


stolt farmor


dags att åka hem från BB

ENTRE - Album