IRMA - Förlossning

Här kan ni läsa om mina baby-erfarenheter:
graviditet
förlossning
Irmas sidor

Here you can read all about my baby-experiences:
the pregnancy
the delivery
Irma´s pages

Aquí podeis leer todo sobre mis experiencias de bebe:
el embarazo
el parto
las páginas de Irma

Min förlossningshistoria

Det började på fredagsnatten till den 6 augusti. Jag drömde hela natten att jag hade värkar, vilket inte var något ovanligt för det hade jag drömt (eller haft, det är svårt att veta i sömnigt tillstånd) de sista nätterna. Men denna morgon vaknade jag vid 5 och tyckte att jag skulle vakna ordentligt och titta på klockan för att se om det verkligen kom några värkar och i sånt fall med hur långa intervall.

Jag satte mig upp i sängen och koncentrerade mig. Och visst hade jag värkar, milda sådana men regelbundna, var 10:e minut. För att vara säker på att de var regelbundna och skulle fortsätta, så fortsatte jag att klocka den i tre timmar innan jag, klockan 8 ringde till mina föräldrar, som var i södra delen, och sa att nu var det dags och att de skulle ta bussen så fort de kunde. Och så ringde jag Octavio och sa att det var dags men inget allvarligt än så han kunde fortsätta jobba ett tag till.

Men då när detta var gjort så slutade värkarna. Typiskt. Jag hade hört att detta kunde hända. Jag blev jätteorolig för att det skulle avstanna och att vi skulle få vänta ytterligare dagar. Mina föräldrar, som varit här i över en vecka och väntat började se hemresan närma sig utan att fått se barnbarnet. Och jag var smått desperat för att klämma ut något. Jag var trött på att vänta. Allt gjorde ont och tålamod har aldrig varit min starka sida.

Men jag började dagen så smått och efter två timmar kom mina föräldrar och vi gick ut och gick i parken här bredvid. Så smått började värkarna komma tillbaka. Var 10:e minut som förut. Det kändes som en våg av mensvärk som kom över en, varade i en minut och sedan ebbade ut. Helt uthärdligt. Helt normalt och inget att åka till BB för. Men helt klart att det var på G.

På eftermiddagen vid 4-tiden så gick vi alla över till svärföräldrarna för att äta lunch. Värkar var 7:e minut och nu började de göra ont. Jag kunde inte sitta ner när de kom utan fick resa mig från bordet. Till slut ville jag gå hem och slänga mig på sängen. Jag började bli trött på att hålla masken och trött på att det gjorde ont (som om detta skulle ta slut snart...ha ha).

Vid 20-tiden tyckte jag att nu ville jag åka till BB och få reda på hur långt gången jag var. Det var ju svårt att veta för förra gången så hade jag redan varit på BB för länge sedan, vattnet gick ju så vi åkte direkt in. Och jag hade redan bett om epiduralbedövningen vid detta laget och var smärtfri och lycklig. Det var ju svårt att veta denna gång hur långt jag hade gått nu. Jag tyckte att jag hade haft värkar så länge nu och eftersom de gjorde mycket ondare nu än förra gången så var jag orolig för att det skulle vara nära nu. De säjer ju att andra gången så går det mycket fortare. Jag ville också komma iväg hemmifrån så mina föräldrar kunde lägga Alexander i lugn o ro utan att se mig, som trampade omkring som en orolig ko och oroade alla.

Så vi tog väskan och åkte dit. Jag fick stanna varenda gång det kom en värk och försöka att slappna av och andas lugnt. Precis när vi kom fram till BB så la värkarna av igen. Det var ju så man kunnat gått åt.
Skulle vi få åka hem igen nu?
Men vi gick in, lämnade in papperna och satte oss o väntade i väntrummet.

Snart kom de och hämtade mig och jag fick gå in i det innre väntrummet inne på själva förlossningen. Dit fick inte Octavio följa med. Där satt det bara kvinnor i väntan på att få komma in till gynnekologen av olika anledningar. En del med värkar andra med andra problem.

Så fick jag komma in, efter ett par minuter, eller halvtimme och läkaren undersökte mig. Till min stora förvåning sa han att jag bara var öppen 1 cm! Hur kunde det vara möjligt? Jag hade ju haft värkar hela dagen och de gjorde rejält ont (tyckte jag då). Så jag borde vara mer öppen tyckte jag. Men icke!
Läkaren sa att jag fick välja, åka hem eller stanna kvar. Som andra föderska så kunde detta gå snabt men han kunde inte lova något.
Jag valde att stanna kvar. Dels ville jag inte åka hem, det kändes som en förlust och dessutom ville jag inte åka hem och oroa föräldrar och Alexander.

Jag gick ut i väntrummet till Octavio och där kom det en vårdare som visade oss upp till rummet och skrev in oss. Jag fick byta om till sjukhuskläder och fick ett skåp för väskan och säng att ligga i. Men jag ville inte ligga ner. Jag ville gå runt. Så jag och Octavio började knalla runt på avdelningen. Det blev värre och värre. Värkarna kom ungefär var 4:e minut och gjorde rejält ont. Jag försökte att rulla på höfterne, sätta mig på huk, sätta mig på bidén, hänga på Octavio, tänka att ingen värk varar mer än en minut, andas och en massa trix. Men till slut så fick jag erkänna att jag inte ville mer, nu ville jag ha bedövning. Då var klockan runt 23.

Vi sa till sjuksyster att nu var värkarna täta och jag hade nått gränsen. Nu ville vi till en förlossningssal för att få epidural. Vi blev ivägskickade till gynekologen igen, samma väntrum utan Octavio igen, bara en massa kvinnor där. Jag kommer ihåg att jag stog lutad mot väggen och försökte bara ta mig igenom varje värk och att någon sa till mig att det fanns en ledig stol. Men jag svarade att det är bättre att stå.

Så fick jag äntligen komma in, upp i gynstolen, benen skakade som asplöv och jag tänkte när han undersökte mig att "säjer han nu att jag bara är öppen 3 cm så dör jag". För man är inte redo för att föda eller får komma in i en förlossningssal förens man är öppen 4 cm. Då får man gå och vänta mer.
Men han sa:
- Du är redan öppen 6 cm, det var tur att du inte åkte hem.

MEN! Det fanns ingen förlossningssal ledig just nu så jag fick lägga mig i monotoriseringsrummet (eller vad det kan heta på svenska). Där är en massa bäddar som det ligger kvinnor i med dosor på magarna som mäter barnets hjärtljud och värkarnas täthet och styrka. Jag fick en dosa på magen, men lägga mig ner det kunde jag inte, det gjorde för ont. Jag stog vid sängen och vaggade mig igenom varje värk. Octavio kom efter en stund och fick vara med mig.

Men det gick inte länge. Jag började att kvida och be om hjälp. Så de skickade in oss i duschen och Octavio började att spruta varmvatten på korsryggen. Först hjälpte det jättemycket. Men vad tiden led så blev liksom värkarna imuna mot detta och det började göra lika ont igen, och ondare. Det började bli svårt att andas där inne för all vattenånga och Octavio började få kramp i armen. Jag tror vi stog där ca två timmar. Jag provade varenda möjlig possition men allt gjorde lika ont och jag kommer ihåg att jag började förlora synen. Jag skickade ut Octavio var och varannan minut för att fråga om de inte fått någon förlossningssal ledig. Till slut vet jag inte ens om han gick ut och frågade, jag brydde mig inte ens.

Jag var livrädd för att stänga av duschen för jag trodde att det skulle börja göra skitondare om jag tog bort varmvattenseffekten men till slut gick det inte mer. Jag kunde inte andas, benen orkade inte längre stå och nu hade jag verkligen nått gränsen för vad jag kunde uthärda. Jag skrek åt Octavio att fixade han inte fram en rum nu så doge jag. Och jag kommer ihåg att jag blev riktigt förbannad på honom för att han inte fixade detta.

Då kom de in, Octavio och en sköterska för att titta om jag vekligen menade vad jag sa eller och jag bara spelade. Jag antar att de trodde på mig för de torkade och klädde på mig. Jag de hängde väl sjukhusrocken över mig, jag kunde knapt stå på benen och dallrade som ett asplöv. Jag fick gå förbi hela långa raden av kvinnor i sängar kopplade till apparater, och jag grät och kved, det hjälptes inte, jag kunde inte hålla emot. Alla såg ju detta och jag har ingen aning om vad de tänkte, jag såg inga ansikten.

De stjälpte ner mig i sängen, fortfarande ingen förlossningssal ledig, en nu hade jag liksom tappat behärskningen och vred mig som en orm i sängen, grät och bad om hjälp. Det kom en barnmorska och undersökte mig och sa att jag var öppen 9 cm (Octavio berättade efteråt att hon blinkat åt honom så vi vet inte om hon försökte lura mig och få mig att må bättre) men jag tro inte att jag reagerade på denna nyheten. Då sa hon att vi ska försöka spränga hinnorna genom att du krystar lite. Men jag kunde inte rikta krystningarna heller, det blev mest blås i kinderna (ni som krystat vet hur det är när luften går uppåt ut i munnen, istället för kraft nedåt). Så då sa hon "Vi tar hål på dem" och då kommer jag ihåg att jag fattade och såg på henne och sa Ja ja ja gör det som om det skulle vara min räddning.

Hur som helst de tog hål på hinnorna och jag kommer ihåg att det känndes så skönt, det rann varmt vatten ur mellan benen, det känndes ungefär som när man tar hål på en varig finne som spännit och gjort ont, en liten stunds återhämtning.
Sedan satte värkarna igång igen och nu värre. Jag fattade inte vad som hände men helt plötsligt blev det jättebråttom.

De låste upp sängen och försökte baxa ut mig ur rummet. Jag var längst inne i hörnet och det var svårt för dem. Jag kommer ihåg att de slog ner en papperskorg, dunka i dörrposter både här o där, jag hängde nästan ut över sängen och någon ropade, akta henne! hon trillar nästan av.....så sprang de mot bråttomförlossningssalen, dit man bara kommer om man bara ska krysta ut ungen och inget mer.

De skulle ha över mig på en annan säng och jag vet inte hur det gick till.
Så skulle de ha mig krystandes på rygg men då skrek jag att inte på rygg, så fick jag ligga på sidan.
Det kom in en barnborska som var tyska och frågade mig om jag talade tyska men jag bara skrek åt henne att det gjorde jag inte. Förskräckligt ouppfostrat, jag vet men jag fattar inte varför hon frågade det, de kanske trodde att jag inte talade spanska.
Så skulle jag hålla i ena benet och försöka att krysta så men det orkade jag ju inte. Oktavio försökte hålla i benet och vi krystade ett par gånger.
Så rosslade det i min hals av alla kraftansträngningar och O frågade om de hade lite vatten att ge mig, det fick han gå och hämta själv.

Det gick inget bra liggandes på sidan, jag fick liksom ingen kraft i krystningarna, så jag sa att jag ville prova på alla fyra. För bena darrade och det gick inte på nåt annat sätt. Jag var helt slut också. Jag kom runt och gjorde en sita ansträngning för att rikta kraften nedåt och inte få blås i kinderna och då kände jag hur det började röra på sig, att det verkligen var något på väg ut. Jag i och i och i, mer och mer o mer. Men man kommer till en gräns, antar att det är när huvut är på väg ut, när allt gör för ont och man tvekar, detta går aldrig, men så ropar alla att det går visst och så tar man i utöver vad man trodde var möjligt och plopp så är det ute, huvudet.

Men det var inte färdigt så, axlarna ska ut också. Men då hade jag liksom gett upp, jag hade inga krafter kvar. Jag tror de märkte det för Octavio berättade att de skickade efter en annan barnmorska som såg ut som en "gammal, erfaren, räv". Hon kom dit, vickade lite på axlarna på bebin och lirkade ut den under en av mina värkar då jag gjorde mitt bästa. Sedan gav hon över till den ordinarie och försvann ut igen.

Så var bebisen ute och jag fick inte se den alls. De jobbade med den vid uppvakningsbordet och O berättade att den hade haft navelsträngen runt halsen och var blå när den kom ut. Men jag var inte orolig alls, jag var överlycklig att det var över. PHuuuu. Jag hörde ett dask och så ett skrik (daskar de till ungarna i stjärten fortfarande?).

Men så sa sköterskan efter ett tag:
- Är det ingen som ska tala om vad det blev?
Och det hade vi inte tänkt över. Jag var bara så lycklig över att det var över.
- Det är en flicka!
Det gick liksom inte heller hem hos oss. Hur? En flicka? Men det skulle ju vara en pojke....eller?
4 kilo och hundratjugofem gram, 55 centimeter lång. Inte konstigt att det varit svårt att få ut den.....

Så fick jag henne på bröstet insvept i en filt, för hon var visst inte på topp. Vi får se hur hon beter sig de närmsta minutrarna, om hon får följa med er upp eller måste stanna kvar, sa de till oss.

De tog ut moderkakan (det kom värkar igen och jag fick krysta och var nära att börja grina igen för jag trodde det dskulle göra lika ont igen), och vi fick se den, de sydde mig och sydde o sydde, en halvtimme tror jag de höll på, minst.

Så fick vi åka ut i återhämtningsrummet och bebisen fick följa med, hon hade tydligen kommit till sig. Där tittade vi på henne, försökte amma, O sprang iväg och hämtade kameran som blivit bortglömd i villervallan (inga kort på denna förlossningen heller), jag blev undersökt igen, fick dropp och så fick vi åka upp på salen. Gud vad lycklig jag var över att det var över, jag var som i ett rus.

Uppe på rummet konstaterade vi att vi var görhungriga och det var klockan 4 på morgonen, allt stängt. O sprang iväg och köpte konstiga mackor i automaten, som smakade härligt, och matade mig, jag hade famnen full av bebis.

Vi förökte reflektera lite över vad som hänt men var alldeles omtumlade. Jag skickade hem O för att sova och själv slumrade jag kanske lite......med famnen full av bebis fortfarande.
Överlycklig!

ENTRE - ALBUM - SVERIGE - GRAN CANARIA - BABY - BABY 2 - DIET